Det har diskuterats hur det kommer sig att den tilltalade i #Solnamålet kunde frias när hälften av ledamöterna ville fria och hälften fälla. Varför vann den friande sidan, trots att lika många ville fälla?
Såhär ligger det till.
I brottmål gäller särskilda regler om rättens ledamöter har olika uppfattning om hur man ska döma i målet.
Om rättens ledamöter, som oftast är fyra till antalet, kommer fram till olika bedömning och omröstningen blir lika, dvs 2-2, ska den lindrigaste, eller minst ingripande, meningen gälla.
I den omtalade domen från Solna tingsrätt blev det 2-2. Därför vann den lindrigaste meningen och den tilltalade friades från ansvar.
I andra mål, som inte handlar om ansvar, vite eller häktning, väger ordförandens röst tyngst om det blir lika röster på vardera sidan. Så i t ex mål om rätt till föräldrapenning, sjukersättning och andra liknande mål, väger ordförandens röst tyngst om rätten inte kan enas om en dom.
Domen från Solna tingsrätt lär debatteras en längre tid på alla möjliga och omöjliga sätt. En debatt kan tänkas komma att handla om hur vi ska se på nämndemännen och deras rösträtt i brottmål. Ska nämndemännens röst väga lika tungt som ordförandens röst? Eller ska det bli såsom vissa föreslår; tre nämndemäns röst krävs för att vinna över ordförandens röst? Eller ska det inte förekomma några nämndemän i våra domstolar? Är det kanske dags att införa det amerikanska jurysystemet i stället, så att alla över 18 år måste sitta som nämndeman vid något eller några tillfällen under sin livstid?
Jag återkommer i ämnet.