top of page

Advokat Andrée reflekterar

Varför blir man advokat? För min egen personliga del har min uppväxt präglat mig

att genom advokatyrket vara lojal i alla lägen mot min klient, vilja hjälpa den som

behöver, försvara den som behöver och bevara vårt demokratiska samhälle

genom att försvara våra grundläggande fri- och rättigheter som exempelvis

upphovsrätten. 

Min uppväxt präglades av kalla kriget. Född år 1970 var det iskallt mellan öst och

väst, med en militär upprustning på extrema nivåer. Kärnvapendebatter, för eller

emot, hade diskuterats sedan 1950-talet. Sverige slets genom sin geografiska

position mellan nationernas viljor, samtidigt som Sovjet utövade sin makt mot

envar som försökte påtala att människor genom den sovjetiska statens agerande 

isolerats helt från omvärlden på andra sidan Östersjön.

En historisk händelse
 

Kl 23.03 den 20 augusti 1991 uttalade det estniska parlamentet att Estland åter var ett självständigt land.

 

Jag såg nyheterna den 21 augusti 1991. Jag grät. Det var en oerhörd nyhet, en nyhet om något som präglat hela min uppväxt genom min far som aldrig gett upp kampen för att Estland åter skulle bli fritt. 

 

Min fars kamp och arbete, med livet som insats både för sig själv och för oss barn, med reella hot från dåvarande KGB riktade mot honom och mot hans familj, med dörrar som öppnades till vår källare med besökare som smög in och satt hos honom i låga samtal under långa nätter, böcker som smugglades mellan öst och väst med fara för den som bar med sig böckerna, förtroligt utbyte av information mellan kämpande estländare som aldrig gav upp kampen för sitt hemland. Detta var det kalla kriget. Det var inte något skämt. Det var blodigt allvar. På liv och död.

 

Alla gånger känslan av overklighet uppstod. Den gången när jag år 1982 mötte min far som stod och pratade med två män vid en tunnelbanestation och han omedelbart gömde mig bakom sin rygg och väste åt mig att stå kvar. Jag såg i ögonvrån två män med små kameror som riktades åt vårt håll. Den gången var enda gången jag fick ett rakt svar från min far när jag frågade honom vad som hände och varför han gömt mig. Han svarade "KGB". 

 

Eller den gången jag satt i bilen med min far, den 10 november 1982, och han som vanligt drog på nyheterna på radion medan han sa "Nu ska vi höra om Brezjnev är död" och nyheterna basunerade ut "Brezjnev är död". Min fars ansiktsuttryck när han hörde nyheten hade förevigats om det funnits mobilkameror. I hela mitt liv hade jag hört samma mening. Nu upphörde den.

 

Min far avled år 1997. Mitt sökande efter hans kontakter, hans arbete, inleddes. De gånger jag försökt få information om min far, vad han gjorde, och besviken fått beskedet att hans arkiv är låsta femtio år efter hans död. Jag har informerat mina barn om att de måste ta reda på mer om honom när arkiven avhemligas. Jag är förstås död själv då, men om de får veta, åtminstone... 

 

Jag är tacksam för att min far fick uppleva dagen då Estland blev fritt. Jag gråter lite även idag, av tacksamhet. 

 

Min uppväxt tillsammans med min far formade mig som person, gav mig styrkan att alltid vara rakryggad, att alltid stå upp för det som är rätt, att hjälpa utsatta människor i deras svåraste situationer. Jag drogs mot advokatyrket redan som tonåring just för möjligheten att få vara stark för den svage i svåra situationer, men av olika anledningar dröjde det länge innan jag såg till att leva min dröm. Jag backar aldrig för något, särskilt inte för den som tror sig kunna påverka mig genom hot och hat. Sådant gör mig bara starkare.

 

En hyllning till Sverige 
 

Sverige erkände annekteringen av Estland år 1944. En del tycker att det var "fegt". Men vad hade Sverige då att sätta emot Sovjet? Kunde Sverige välja att säga nej? Vad var viktigast för Sverige? Hålla sig utanför kriget, givetvis. Rädda befolkningen undan umbäranden, givetvis. Det ska icke, aldrig, hållas någon slags modern angreppstaktik med påståenden om "feghet" eller att det skulle vara någons "fel" på grund av beslutet som fattades av dåvarande samlingsregering år 1944. 

 

Vi som lever idag måste inse att då, 1944, var en helt annan tid, med ett krig som rasade över Europa, dödade miljoner och åter miljoner oskyldiga människor. 

 

Sverige beslutade att erkänna Estland som nation den 27 augusti 1991.  

 

Tack Sverige för att min far Agu Kriisa och hans familj, hans mamma, pappa, lillasyster och lillebror, fick komma hit. Tack Sverige för att min far fick fortsätta sitt arbete för Estland här i Sverige, skyddad av svenska lagar. Tack Sverige för den fantastiska insatsen att inte dras in i krig på drygt 210 år. Det är en bedrift som ska hyllas. 

 

Leve Estland! Elagu Eesti!

 

Leve Sverige! Elagu Rootsi!

Marie2_edited.png
bottom of page